Jag ska medge att jag blev lite chockad igår... Jag har längtat efter detta men eftersom J inte varit helt inne på att planera något utan mer "händer det så händer det" väntade jag mig inget, med övervikt och allt det också. Man vet ju hur lång tid det kan ta för vissa! Igår var min BIM och jag var helt säker på att min mens skulle komma, jag har inte haft några symptom som jag tänkt på och kändes precis som när jag ska ha mens igår. Men den kom inte! Tänkte att den kan vara sen men det är den aldrig, så jag gjorde ett test. Blev galet chockad ändå, mycket mer chockad än jag trodde jag skulle bli!

Jag gick ut och satte mig i soffan med J en stund, låtsades som ingenting... Lade in bilder på testerna på Familjeliv för att se om det verkligen var ett plus... Lite senare gick jag på toa igen bara och kom tillbaka, stod i dörren och funderade hur ska jag berätta?! Och då säger J "Vad är det du ska säga?" Jag: "Ehh, hur visste du att jag skulle säga något?" Han: "Jag ser det... Är du gravid?" Och jag bara står där sen går jag iväg, typ. Ha ha! Visste inte vad jag skulle göra...

J har varit i chocktillstånd sen dess men han verkar ta det bättre och bättre, han blev nog än mer chockad och nervös. Men jag blev galet nervös trots allt jag längtat!! Är fortfarande nervös, dels att det ska bli något problem och dels för allt som komma skall!

Vi ska inte berätta för någon förens v 12 hade vi tänkt... Jag har bara berättat för en person ♥ Får se om vi kan hålla det till julafton när vi gått 14 veckor ungefär! Hade ju varit ett perfekt tillfälle... Vi båda är dock ganska nervösa för reaktionen hos våra föräldrar, inte säker på att det kommer bli galen lycka där direkt!

Och så är jag såå stressad, för jag vill tillbaka söderut igen, min sambo som nyss flyttat hit med mig vill stanna kvar. Om jag ska flytta så är det nu, inte när bebisen börjar dagis och sånt, utan det måste ske nu. Men då måste jag även få ett nytt jobb och hur lätt är det gravid? Även om det är inom samma företag... Då kan dom ju sparka mig direkt eftersom jag får börja ny provanställning! Galet stressande men jag vill inte vara kvar här och ångrar att jag någonsin flyttade hit igen... Men vad ska man göra åt det?

Hur som helst, idag testade jag igen med sticka, positivt. Testade med CB digital, positivt. He he! Så ja, det beräknas bf runt den 24 juni 2011. Känns helt plötsligt väldigt kort dit ändå, börjar redan få panik hur jag ska hinna, speciellt med tanke på flyttproblemet ovan!

Har även kommit på såhär i efterhand att jag haft symptom, har sovit så sjukt dåligt men inte tänkt på det så. Nu har jag sovit ännu sämre efter jag fick veta det och dessutom haft "mensvärk" och ont i svanskotan. Obehaglig känsla i svanskotan! Är dessutom jättevarm, speciellt på kvällen/natten utan att ha ngn feber.

Hoppas få sova bättre snart, är helt slut ju! : )

Men nu ska vi göra mat...