Jag hinner inte med, är det såhär fort livet går?! Innan trodde jag att jag skulle dö innan varje dag tog slut... Speciellt under graviditeten, det gick sååå sakta! Men så fort Leon kom har tiden bara rasat iväg, dagarna bara försvinner och jag får inte i mig lunch förens kl 17 på dagarna, speciellt när jag är ensam hemma! Idag började jag göra lunch kl 14 men va klar kl 16, haha. Det är inte lätt att va ensam och på sätt och vis längtar jag tills han blir lite större men samtidigt vill man ju ha honom såhär liten, min lilla plutt! Man vill njuta av det men samtidigt är det så jobbigt när man inte får sova och han aldrig är riktigt nöjd... En ganska missbelåten bebis även om man är glad att han inte har kolik eller så! Men när Johan jobbar 9-22 vilket är ganska ofta är det rätt tungt... Och man får ju ta nätterna när han ska jobba också... Eller försöka i alla fall! För att han ska orka...

Hur som helst, tiden går alldeles för fort, jag hinner inte med! Så mycket jag önskar jag skulle hunnit med med honom redan och vill försöka njuta men jag hinner inte ens det! Var ska detta sluta?! :) Jag önskar jag kunnat njuta mer från början men hade så svårt att förstå att det va mitt barn, att ta in att jag va mamma o ta till mig honom och när amningen var så jobbig förstörde det bara, nu när jag ger ersättning och har det alternativet ammar jag mycket ändå och det går bättre när jag inte känner tvånget att jag måste amma varje gång han är hungrig! Så det räddade oss, är glad att jag inte kämpade längre det hade bara förstört värdefull tid tillsammans. Jag önskar på sätt och vis att jag fick göra om åtminstone dom första 2 veckorna... Eller egentligen allt! Visst var det jobbigt med förlossningen och därefter och jag sa efteråt, aldrig mer! Men ganska snart har jag känt att det är en såå liten del och ändå så fantastiskt! Så självklart vill jag göra det igen... Och den första tiden! Jag hoppas kunna njuta mer av det nästa gång dock när jag vet hur det är och hur snabbt tiden går. Men men nu ska jag sluta babbla.

Jag ska försöka blogga men det finns inte alls mycket tid över för datorn, bara mobilen och som jag sagt förr säger jag igen, blogg.se är Sveriges segaste företag när det gäller att skaffa en iPhone-app!

Nu ska vi sova, ännu en dag gått och på onsdag blir Leon 3 veckor gammal! Helt galet!

Amanda, River och Jessica var här på besök för några dagar sen! Så vi var tvungna att ta en bild på kompisarna Leon och River, Leon ca 6 dagar tror jag där och River 4,5 månad! Det är först då man inser hur som växer! :) Haha. Vill ju ha min lilla Leon såhär liten för alltid :D


Jag ber om ursäkt för att det inte blir mycket uppdatering, ännu sämre än innan. Men om det är någon gång jag varken har ork eller tid är det nu! Ska försöka komma igång igen, snart! :D När vi fått lite rutin här hemma...

Jag var tvungen att ta en bild i liknande vinkel för att se hur lik han är sig från 3D och faktiskt, väldigt lik! :D Synd att han har handen för hakan för den är också exakt lika, ha ha! Helt sjukt egentligen! :) Ändå kunde man inte föreställa sig riktigt att det va såhär han skulle se ut! Världens finaste lilla Leon!

Jag vill först be om ursäkt att den är lite rörig! Jag har helt enkelt inte tid/ork att renskriva och fixa den så ni får ta det som det är och försöka hänga med! Det är ju några dygn eftersom jag börjar från att den jobbiga latensfasen satte igång och jag trodde det var på G...

---

Jag hade några sammandragningar som kändes lite men inte gjorde direkt ont med 10 minuters mellanrum under kvällen den 27:e. Runt midnatt, fick jag något som mer liknade värkar, det var helt klart överkomligt fortfarande dock. Inte så man behövde andas sig igenom men dom kom med 5 minuters mellanrum direkt. Så höll det på och runt kl 01:15 ringde jag förlossningen för att rådfråga dom eftersom det ändå var 5 minuter mellan och dom gjorde aningen ondare, fick börja andas lite och kunde definitivt inte sova. Så jag förberedde mig på att det inte skulle bli någon sömn den natten! Dock ville jag ju vara hemma så länge som möjligt så jag avvaktade men var också orolig för en snabb förlossning då mamma och mormor haft extremt snabba förlossningar och då värkarna kom tätare och tätare med 3-5 min mellanrum och lite starkare men helt klart överkomliga kände jag efter några timmar så att det var lika bra att åka in och kolla upp det. Hade då sprungit runt och packat det sista och Johan fick sova lite...

Klockan 04:10 åkte vi alltså mot Hudiksvall och nu fick jag ändå andas lite genom värkarna, det kändes en hel del och dom kom mellan 3-5 minuters mellanrum. Bilresan gick dock bra ändå! Vi var på förlossningen runt klockan 05:05 och dom satte CTG där allt såg bra ut men hade ca 2-2,5 värkar/10 minuter, inte tillräckligt alltså då det ska vara 3 värkar/10 min. Dom undersökte mig sen och jag hoppades såklart det hänt något men var endast öppen 2,5 cm och 1 cm kvar av tappen. Så där försvann mitt hopp. Det var bara latensfasen fortfarande, värkarna gjorde inte dödligt ont men dom kändes helt klart! Så jag började bli lite nervös för hur ont det skulle göra innan det var klart. Hur som helst ville vi se att det inte eskalerade innan vi åkte hem så vi gick ut för att gå, gick runt runt runt i Hudik, åt frukost osv. Jag var såå trött eftersom jag inte sovit sen på dagen den 27:e och värkarna gjorde faktiskt riktigt ont nu. Fick andas mig igenom dom varje gång! Vi satte oss i bilen och vilade lite, innan vi gick in till förlossningen igen för att se om det händer något. Dom kollar CTG ytterligare en gång men värkarna hade nu blivit glesare, kom bara med ca 8-10 min mellanrum men gjorde däremot rätt ont! Dom undersökte mig och ingenting alls hade hänt... Usch vad deprimerad jag blev eftersom värkarna kändes så pass! Klockan var nu strax efter kl 11, vi åkte då hem igen eftersom det inte verkade vara på gång. Hemma la sig Johan och sov lite till ifall det skulle sätta igång eftersom han inte sovit nästan något natten innan heller. Jag däremot kunde inte ligga ner för värkarna gjorde galet mycket ondare när jag låg ner och det gjorde även riktigt ont om man satt upp eller gick men det var mer överkomligt. Däremot när man visste att det inte verkade göra någon nytta kändes det fruktansvärt för så smärtfria var dom verkligen inte. Och som sagt var jag sjukt trött efter en vaken natt! Satt och slumrade lite men värkarna kom med ca 5-7 min mellanrum nu igen så hann inte med så mycket innan jag vaknade till av en värk igen.

När klockan var 16:45 gav jag upp, det kom nu med 5 minuter mellan igen och det gjorde så pass ont så jag kände att något måste ju vara på gång. Jag ringde förlossningen igen som tyckte jag kunde komma in om jag kände för det då dom tidigare på dagen sagt att jag borde komma in mot kvällen i vilket fall och få en sovdos om inget mer hänt så jag får sova för det närmar sig och kommer inte orka om jag inte får sova, det var helt omöjligt med den smärtan. Så nu hade det ju gått ett dygn sen jag sov något senast. Vi åkte till Hudiksvall igen och blev nu inskrivna på riktigt klockan 17:45, jag fick göra CTG ytterligare en gång, nu var det ungefär 2,5 värk/10 minuter igen enligt den då det lugnade sig lite när jag la mig ner men dom var rätt starka. Sen undersökte hon mig och jag kände att säger dom att det är samma status som i morse så ger jag upp, då skiter jag i detta! Om den här smärtan inte gett nånting då kan det vara... Så hon undersökte mig och sa ”här har det hänt lite” och jag blev så sjukt lättad! Tappen var fortfarande inte utplånad utan bara mjuk och fortfarande 1 cm kvar men jag hade nu öppnat mig till 4 cm. Så bara tappen är utplånad är man i det aktiva förlossningsskedet. Vi gick på en promenad och fick gå in och kolla hjärtljuden varje halvtimme för att sen gå på en ny promenad och gjorde så några gånger. Vi fick även ett förlossningsrum och vid 19:30 bestämde jag mig för att testa att bada. Detta var helt underbart när man hade värkar! Gjorde fortfarande galet ont (dom eskalerade hela tiden) men det var något med badet som gjorde att det kändes bättre, sen vande man sig ju vid värkarna eftersom dom blev starkare. Satt där i badet till kl 22:30 för det var så skönt... Andades mig igenom värkarna och försökte slappna av för att hoppas att det skulle hjälpa till på traven. Det var ju den tappen som var problemet nu!

Vi bestämde att om inget mer hänt skulle jag ta en sovdos och sova över natten så fick vi se på morgonen om något hänt eller om något hänt under dom här timmarna var det bara att köra på. Hade ju gått snart ett dygn med bara pinvärkar nu! Som kändes helt onödiga dessutom. Så när jag badat klart undersökte dom mig ytterligare en gång men ingenting mer hade hänt. Ännu en besvikelse! Det jobbiga nu var att det var så jobbigt att ligga ner och varje gång dom undersökte mig gjorde det ännu ondare efteråt! Värkarna blev väldigt starka efter undersökningarna. Hur som helst, eftersom ingenting hänt bestämde vi oss för att jag skulle ta en sovdos ändå. Så någon gång efter 23 fick jag alvedon och ett sömnpiller och en stund senare en morfinspruta. Johan fick sova kvar som tur var så vi la oss för att sova där på förlossningen. Värkarna kändes fortfarande lika men när morfinet tog orkade man helt enkelt inte bry sig fastän jag vaknade av värkarna. Dock tyckte jag det var lite läskigt med morfinet, kände sig så himla skum! Detta skulle ha verkan i ca 4 timmar, jag vaknade ganska många gånger under natten och sov rätt dåligt ändå men samtidigt djuuupt när jag väl sov av just morfinet men det är ju inte som vanlig sömn ändå. Och man blev typ ”bakis” av dom så mådde inte så bra nästa dag! Lägligt när man kanske skulle föda barn ;) Dock lyckades jag sova ända till 7-tiden med lite avbrott då och då, värkarna hade då nästan avtagit helt. Ännu ett bakslag! Jag minns inte om dom kände någonting på mig då men jag tror inte det, åt frukost och fixade lite sen vid kl 9 skulle barnmorskan känna på mig och se om det gick att ta vattnet. Lät innan som att det inte var möjligt. Ingenting hade hänt under natten men däremot sa hon att det inte alls var några problem att ta vattnet eftersom jag var 4 cm öppen och tappen mjuk trots att det var kvar på den. Så nu klockan 9 skulle dom alltså ta vattnet och jag blev så sjukt glad! Äntligen händer någonting.

Hon skulle ta vattnet genom att  sätta en skalpelektrod på bebisens huvud för att ha direktkontakt med honom och ha koll på hur han mår. När hon tar vattnet känns det ju inget speciellt förutom att det bara forsar ur en, skum känsla! Fint klart vatten tydligen så inga problem där. Sen satte hon elektroden så hade nu en ”slang” eller vad man ska säga fastklistrad längs benet, hehe. Och fick nålen i handen satt. Vi skulle gå på en promenad för att se om värkarna kom igång, dom var lika som igår, lika starka så man fick andas igenom dem men hanterbara, dock kom dom inte ofta. Efter vi gått en stund kom vi in och fick byta om till en snygg sjukhusrock, kopplas fast i CTGn och fick värkstimulerande dropp, så nu satt jag alltså kopplad till CTGn på ena sidan, droppställningen på andra sidan och en dosa o slang längs benet och in till bebisens huvud. Kände mig lite fast, haha. En stund senare en pilatesboll att sitta på. Också riktigt bra måste jag säga, det rekommenderas! Så där satt jag största delen av förlossningen sen. Vid 11:30 undersökte dom mig igen och då hade jag öppnat mig från 4 cm till 6 cm och allt var igång. Värkarna kom som dom skulle ca 3 st/10 min och eskalerade. Jag hade sagt att jag inte ville ha lustgas så denna rörde jag inte alls under förlossningen. Satt på bollen och andades mig igenom! Dom undersökte igen någon gång innan kl 13 och jag var fortfarande bara öppen 6 cm. Dom höjde droppet och efter ett tag bad jag om EDA då det började kännas ganska jobbigt när värkarna kom nu. Dock dröjde läkaren lite men runt kl 13:15 kom han och dom satte EDAn och vilken befrielse! Började jag känna mig varm i ryggen, benen och fötterna så tydligen hade läkaren satt den lite fel, vilket gjorde att jag fick extremt bra bedövning men i stället för att sätta dit flera doser för att kunna ta fler sen fick jag bara denna. Den började dock verka extremt snabbt och det var himmelriket. Där efter dom satt EDAn kollade dom också hur mycket öppen jag var och var nu 7 cm öppen när EDAn sattes. Så någonting hände ju i alla fall.

Nu när jag fått ryggbedövningen kändes trycket neråt men absolut inte någon smärta, det var så underbart skönt! Jag låg och slumrade mellan värkarna en stund men sen var jag tvungen att sätta mig på pilatesbollen barnmorskan var rädd att det skulle stanna av annars. Fick testa om benen höll och det gjorde dom, när EDAn sätts fel brukar man kunna bli som förlamad men jag kunde faktiskt gå fastän dom kändes helt borta. Så satte mig där på bollen och det var skönt så länge den dosen räckte. Hon hade hela tiden höjt droppet och var nu uppe på det högsta som skulle bli. Men eftersom jag inte kunde få mer än en dos började bedövningen försvinna sakta men säkert. Vid kl 14 slutade min barnmorska och jag fick byta till en annan, lika bra hon. Hade faktiskt riktigt bra personal med mig hela tiden. Sköterskan som var med under första delen var också helt fantastisk!

Hur som helst, allt flöt på och värkarna började kännas lite smått igen men inte så farligt då EDAn hade lite verkan fortfarande. Dom undersökte mig igen klockan 14 och var då öppen 9 cm så när jag fick bedövningen och slappnade av gick det undan. Satt på bollen och började få andas mig igenom värkarna igen så småningom då EDAn avtog och jag inte kunde få någon mer dos som tänkt. Efter en stund kände jag hur värkarna ändrade karaktär och det tröck mer och mer neråt, till slut ville jag trycka på men det gick ändå rätt bra. Barnmorskan undersökte mig igen klockan 15 och jag var då öppen 10 cm men fortfarande lite kanter kvar så fick inte krysta. Efter en stund blev det verkligen jobbigare och jag sa att jag måste trycka på det går inte att hålla emot men jag får inte då det är kanter kvar, dock undersökte hon mig igen och kanterna var borta så det var bara att trycka på om jag ville men hon sa att det kommer dröja en stund ändå. Kunde väl hålla emot att krysta någorlunda men tröck på lite där och barnmorskan var helt lugn och jag var säker på att han kommer NU! Så var ju inte riktigt fallet men vid 15:40 började det ”aktiva” krystningsskedet och krystvärkarna var helt klart det jobbigaste hittills! Dom gjorde inte lika ont men det var en så jobbig känsla att jag fick panik varje gång, Johan sa dock att jag var jättelugn men i mitt huvud var det bara ren panik varenda gång värkarna kom och man känner man måste trycka på men vill inte för det gör ont när man känner huvudet tränga neråt! Hur som helst, sa jag till barnmorskan att han kommer komma nu men hon verkade helt säker på att det skulle dröja så hon blev bra förvånad när det var på gång där, började som sagt krysta 15:40 ungefär och klockan 16:00 var han ute! Barnmorskan var imponerad att det gått så himla fort med själva krystningen.

Den största paniken var när huvudet var halvvägs ute och jag var tvungen att vänta till nästa värk, jag trodde jag skulle dö innan nästa värk kom! Samtidigt ville jag ju inte trycka ut honom men när han väl tog i där sista gången och kände huvudet, axlarna och sen hur kroppen bara gled ut, det var den skönaste känsla jag varit med om i hela mitt liv! För det var sån skillnad att gå från den smärtan till att ALL smärta var borta, jag kände verkligen ingenting. Helt galet skön känsla! Så hörde jag dom säga att han var helt invirad i navelsträngen och konstigt att det vart så himla bra på CTG-kurvan hela tiden när han hade den runt sig och runt halsen, dom började blåsa honom i munnen och ruska på honom, jag hann dock inte bli riktigt orolig men fundersam vad som hände. Efter en stund började han dock gny! Johan hann dock bli riktigt skraj som såg allt därifrån han stod... Jag var inne i min dimma att jag klarat förlossningen fortfarande! Dom torkade av honom och upp på bröstet fick jag världens finaste, blåa bebis ;) Dock orkade jag inte känna någonting direkt, jag kände bara ”wow, vad häftigt, är det han som varit i min mage hela tiden” typ och en enorm lättnad att jag klarat förlossningen! Sen kom moderkakan 5 minuter efter utan några problem.

Frågade om jag spruckit eftersom det var min största rädsla men jag hade såklart inte känt ett skit. Eftersom han kom som stålmannen med handen på huvudet och armen före så hade det blivit lite sprickor, står bara ”flertalet invändiga bristningar och 3 yttre. Så det tog ett bra tag för henne att sy och en del gjorde ont där bedövningen inte riktigt kunde ta. Detta va så jobbigt för nu ville man bara vara ifred! Sprack som sagt bara på 3 ställen och det kunde varit värre med tanke på handen men dom va ganska djupa så hon fick sy inifrån och ut så detta tog en bra stund i alla fall, vet dock inte hur länge. Jag hade dock bara förlorat 2 dl blod vilket tydligen var väldigt lite och bra. Så efter hon sytt ihop mig fick jag gå över och lägga mig i sängen bredvid med lillen och försöka amma honom lite, så mysigt men man kände mest en lättnadskänsla. Vi satt där och fick mackor och lite sånt, väldigt gott! :D Jag kunde inte sitta upp dock så det var lättare sagt än gjort att äta. Gick ut på toa för att kissa och la mig igen. Barnmorskan kom o kände på magen och sa sen att jag kanske borde testa att kissa, då dom måste se att det funkar. Men det hade jag redan ordnat. Haha! Och jag oroade mig att gå på toa efter jag sytt men det sved inte ett dugg faktiskt. Sen blev vi kvar i förlossningssalen till strax innan kl 20 då det var fullt på BB, sen fick vi äntligen ett rum där.

Jag måste säga att jag är så glad att jag klarade det då jag ju var så orolig över allt. Och allt gick ju helt normalt, hyffsat snabbt när det väl kom igång på riktigt när dom tog vattnet och komplikationsfritt egentligen. Lättnadskänslan när det var över går inte att beskriva i ord!! Nu minns jag ju allting fortfarande så kan inte säga att jag skulle göra det igen men det är ju klart värt det i efterhand och det kunde absolut varit värre om det blivit problem. Och det är verkligen imponerande vad kroppen klarar och hur den jobbar! Jag kunde inte säga då direkt att det är coolt men nu tycker jag det, det är verkligen coolt att föda barn och fått vara med om det även om det är så fruktansvärt jobbigt just då.