Jag måste bara få skriva av mig lite! Blivit så ledsen senaste tiden på att ingen förstår nånting... Men det kan man ju inte begära heller, för ingen som inte varit gravid och haft samma problem vet hur det känns! Sen kan man ha varit gravid, som min mamma t ex, och inte haft några som helst jobbiga symptom förutom lite halsbränna och då förstår man inte heller eftersom alla graviditeter är så olika. Men det är så sjukt frustrerande att folk tror att man överdriver och att "så farligt kan det inte vara"!

Jag gnäller inte mycket inför Johan, skriver av mig det mesta men ibland så måste man ju få ut det man tycker är jobbigt, det är ju ändå han dom är den som borde stötta mig. Och visst, han stöttar mig men han förstår inte och han tror också att det bara är överdrivet. Det är fantastiskt att få vara gravid och jag är jäkligt glad att jag får vara med om det, dock har det väl inte kommit till den punkten ännu att det känns värt det att må så här eftersom jag varken sett något på ultraljud än eller känt något "positivt", sparkar t ex. Det kommer bli värt det det vet jag! Men senaste tiden nu blir jag bara utmattad, av att jobba heltid och må såhär! Som tur är har det vart lite jobb det senaste men nu börjas det igen, 5-dagarsveckorna! Och jag vet helt ärligt inte hur jag ska orka...

Jag sover som en kratta redan, har huvudvärk ofta trots att jag inte har lågt järnvärde, är alltid täppt i näsan och blir förkyld jämt. Senaste veckorna har jag mått illa konstant, så fantastiskt att få må någorlunda bra igår men idag är det tillbaka! Jag är så sjukt trött ständigt och det lättar aldrig... I flera veckor har det stått i "vecko-breven" att "nu brukar man börja bli piggare", men det stämmer då inte ett skit på mig! Jag känner mig så sjukt tung fast än jag knappt fått mage och jag klarar inte av att gå längre sträckor för jag tuppar av efter en trappa nästan. Igår var det mycket folk här på kalas och varmt, stod och köade till maten i ca 5 min och det var så nära att jag svimmade, jag svimmar aldrig men nu händer det väldigt ofta att jag bara är sekunder ifrån! Jag blir andfådd av att ligga ner av allt extra blod som pumpas runt... Jag vet att man ska vara glad och lycklig men det är fan ingen dans på rosor heller! Det är värt det i slutändan men som det känns nu kommer jag aldrig mer bli gravid men jag vet att jag kommer glömma detta så fort bebisen är ute och så kommer vi skaffa en till så småningom.

Mendet värsta av allt är att ingen förstår och att folk bara tror att man överdriver... Som mamma sa igår när vi pratade om det när jag blev ledsen för att varken Johan eller dom fattade varför jag inte orkade köra kl 12 när dom hade bett mig tidigare i veckan men jag sagt nej pga att jag inte ville köra ensam i snön i natten för det första då det är en bra bit och in i skogen och så och även för jag vet hur trött jag kan bli, men då fick jag ju höra hur konstigt det är att man inte skulle orka, herregud! Är ju inte så långt gången... Nähä, och?! Det har inte med saken att göra! Tror snarare man mår sämre nu i början oftast sen blir man tung och sover dåligt men det värsta verkar alla ha nu... Fick ju även höra då att man behöver ju inte säga till folk hur man mår och tjata om det. Som att dom vet hur mycket jag pratar med Johan, kan säga att jag gnäller inte i onödan men när jag får springa iväg och nästan spy eller fastnar i soffan för att svanskotan låser sig är det lite svårt att inte säga något om man behöver hjälp eller så. Vem ska jag prata med då? Bara hålla tyst?

Det är så sjukt påfrestande... Och dom som varit gravid kan förstå lite mer, dom som aldrig varit det kan definitivt inte förstå! Men sen är alla graviditeter olika och vissa har knappt haft något jobbigt alls då är det också svårt att förstå hur det är att ha det så här! Det värsta är ju att jag vill kunna göra allt men det går inte! Som när dom tycker jag ska ta Sammy på en 5 km promenad så han lugnar sig (vilket inte gör honom ett dugg trött kan jag tillägga!) och jag vill göra det men jag klarar det inte! Jag gick såna promenader med han länge flera ggr/v ända tills jag blev gravid, jag klarar inte av det för då svimmar jag av! Det är så lätt att säga och ännu mer frustrerande att vilja men inte kunna! För det tar stopp till slut.

Speciellt idag när jag sovit jättedåligt inatt, haft huvudvärk och mått illa hela dagen! Man orkar inte hur mycket som helst... Tack gode gud att jag är ledig imorgon! Behöver en till dag... Men sen blir det 5 dagars jobb, 1 dag ledigt och ytterligare 5 dagars jobb... Min rygg och min ork kommer ta rejält med stryk men det är bara att stå ut. För en graviditet är ingen sjukdom, det är ett tillstånd! Självvalt = man kan inte må dåligt nog för att vara hemma om man mår dåligt av det utan då ska man vara sjuk!

Nog för mig idag... Vill inte vara så gnällig men måste få skriva av mig eftersom det är det enda som hjälper, det finns ju ingen man kan prata med så...