Jag är inte så orolig för att ngt ska hända, tycker det känns onödigt, satsar ju på att det ska gå bra! Däremot är jag orolig att jag ska få så riktigt jobbiga symptom att jag inte kan jobba (har inte råd och lust att vara sjukskriven!) och att jag inte ska kunna följa med utomland i februari när pappa fyller 50, vore så jättejobbigt!!! Dock är jag i v. 20 och DOM FLESTA verkar må som bäst då i alla fall, att det känns okej. Och tja, kan det vara värre att ligga vid poolen på Teneriffa i lagom värme än att sitta på jobbet hur som helst? Tror inte det! : )

Men det är så jobbigt att oroa sig för att bli så dålig att man ska börja spy hela dagarna i 9 månader som vissa verkar göra osv, oroa sig innan det ens hänt! Det händer ju inte alla... Jag kan ta illamående, har hittills haft morgonillamående men som lätt avhjälps med en postafen innan läggdags varje kväll. Men börjar jag kräkas hejvilt då vet jag inte vad jag tar mig till, med min kräkfobi och med mitt jobb! :/ Men man ska väl inte ropa hej innan man kommit över bäcken i guess?! : ) Alla får det ju tack och lov inte så!